Moderata Studenter

Det allra första numret av Moderata studenters tidning Akademien landade i brevlådorna för några veckor sedan. Nu finns numret tillgängligt på nätet.

Innehåll:

• Ta över akademien - ledare
• Majoriteten av alla människor upplever ingen kris - finanskrisen ur ett globalt perspektiv
• Krisen ur ett konservativt och liberalt perspektiv - intervju med Johnny Munkhammar och Roland P Martinsson
• Akademien möter Anders Borg
• Mikrolån - en väg ur fattigdom? - reportage från Kenya
• Vi behöver en borgerlig jämställdhetspolitik! - gästkrönika av Maria Abrahamsson
• Vem blir Moderata Studenters nästa ledare?

Ur Akademien nr 1-2010

Traditionellt har relativt få moderater bestämt sig för att satsa på en akademisk karriär. Det är det fria näringslivet som har lockat flest moderater och moderata väljare. Man kan inte direkt påstå att Moderaterna har varit ett akademikerparti som till exempel Folkpartiet.

Att en akademisk ställning ger en röst och legitimitet har däremot många vänsteraktivister förstått. I Sverige utspelades sig den så kallade 1968-revolutionen på universiteten och många vänstersympatisörer sökte därefter jobb vid högskolor, vilket kanske är en del av förklaringen till varför många uppfattar de svenska universiteten som röda. Under det politiskt polariserade 1970-talet kallades till exempel Umeå universitet för ”det röda universitetet”.

Sedan 1960-talet har många vänstersinnade akademiker intagit position som samhällskritiker. I stället för att kalla de röda professorerna för ”kulturelit” och hånskratta åt deras postmoderna teorier borde vi, borgerliga akademiker, egentligen ta debatten med dem. Det är också vårt svar till Kristdemokraterna som populistiskt isolerar sig från ”kultureliten” i stället för att återerövra den akademiska marken. Idag befinner det svenska samhället sig i en förändringsprocess då den borgerliga regeringen försöker att bryta den socialdemokratiska maktdominansen. Det finns många sociala företeelser som vi moderater inte är nöjda med. För att lyckas med att förändra situationen måste vi borgerliga studenter och akademiker involvera oss i samhällsdebatten och framföra våra åsikter, idéer och perspektiv på ett respektfullt och akademiskt sätt.

Därför har vi skapat Akademien – en tidning som riktar sig till både studenter och allmänheten. Vi strävar efter att höja ribban på den borgerliga studentdebatten i Sverige. Vi vill ge utrymme för unga såväl som mer erfarna skribenter att definiera, omdefiniera och problematisera de samhälleliga problemen som vi möter i vår vardag. Vår världssyn präglas av ett mer eller mindre tydligt studentperspektiv och allmänna borgerliga värderingar. Ambitionen är att erbjuda politiskt relevanta debattartiklar och samhällskritik ur ett borgerligt perspektiv.

Vi har därför valt att ägna tidningens första nummer nästan exklusivt åt den ekonomiska krisen. Den är en av decenniets viktigaste ekonomiska diskussionsfrågor och har skapat oändliga tidningsrubriker. Några förändringsivrare har även föreslagit att inrätta en ”ny ekonomisk ordning” som svar på krisen. Vi diskuterar krisen både ur ett svenskt perspektiv med Anders Borg, Johnny Munkhammar och Roland Poirier Martinsson och ett internationellt perspektiv med fokus på Kenya
och de globala trenderna i världsekonomin. Vår slutsats är att kapitalismen långt ifrån är död.

Som ni kommer att märka har våra skribenter och intervjupersoner ganska olika personligheter som uttrycker både konservativa och liberala synpunkter. Det avspeglar också redaktionens åsikt att mångfald i sig är gynnsam för en fruktbar borgerlig diskussion.

Péteris Timofejevs Henriksson

Chefredaktör

Ur Akademien nr 1-2010
Uppdatering: Internationella valutafonden har reviderat sin tillväxtprognos.

Den ekonomiska krisen är allvarlig, skriver Jacob Lundberg. Men ryktet om kapitalismens död är betydligt överdrivet. I ett längre perspektiv är krisen bara ett litet bakslag i en utveckling mot allt större välstånd, driven av liberala reformer i en mängd länder. Totalt handlar det om två förlorade år. Världsfattigdomen fortsätter dock att minska och en majoritet av jordens befolkning bor i länder som inte upplever någon BNP-minskning alls.

Ekonomier har alltid lidit av upp- och nedgångar. I jordbruksekonomier blir det ibland goda skördar och ibland dåliga. I Sovjetunionen och i Östeuropas kommunistländer svängde ekonomin från år till år (Ickes, Barry W. (1986), “Cyclical Fluctuations in Centrally Planned Economies: A Critique of the Literature”, Soviet Studies 38 (1)), och de moderna kapitalistiska ekonomierna har drabbats av en mängd kriser: tulpanmanin, Söderhavsbubblan, 1907 års panik, den stora depressionen, första och andra oljekrisen, 90-talskrisen, Asienkrisen, IT-bubblan och nu senast 2008 års finanskris.

Många av dessa kriser har föregåtts av finansbubblor. Nästan varje gång har staten svarat på krav på att ingripa i den icke fungerande fria marknaden för att kriser inte ska kunna inträffa igen. Uppenbarligen har man inte lyckats hittills.

Efter 1930-talets depression införde USA en lag som skilde affärsbanker, som Bank of America, från investmentbanker, som Merrill Lynch. Affärsbankerna var hårt reglerade medan investmentbankerna fick mer frihet, dock till priset av att inte kunna acceptera insättningar från allmänheten.

Lagen upphävdes 1999 men åtskillnaden mellan affärs- och investmentbanker levde kvar. 2008 upptäckte man att systemet inte fungerade så bra. Investmentbankerna drabbades hårt av finanskrisen men hade inga insättningar att falla tillbaka på och föll som dominobrickor. Alla investmentbanker gjorde om sig till affärsbanker efter krisen. Den 1 januari 2009 blev Merrill Lynch uppköpt av Bank of America. Andra exempel på hur staten i högsta grad var med och orsakade krisen finns i Johan Norbergs bok En perfekt storm. Politiker i både USA och Sverige gjorde sitt bästa för att hjälpa till att blåsa upp bostadsbubblan med hjälp av olika regleringar och subventioner.

De exakta orsakerna till finanskrisen och vilka, om några, statliga ingripanden i form av räddningspaket och stimulanser som är lämpliga kommer forskningen att undersöka noga de närmaste åren. Än så länge bör vi vara ödmjuka och erkänna att vi inte vet allt.

Det som dock är viktigt att göra är att för en stund bortse från finanstidningarnas dramatiska rubriker och titta på det enda som egentligen spelar roll – den verkliga ekonomin, dina och mina inkomster. Summan av dessa inkomster är, ungefär, bruttonationalprodukten (BNP).

Vad gjorde du 2005?

Själv började jag gymnasiet 2005 och blev aktiv i MUF för första gången. Jag minns inte detta år som ett fruktansvärt år. Men det är till år 2005 som den värsta finanskrisen sedan depressionen har tagit Sverige. Enligt prognoserna kommer nämligen BNP per person att sjunka till 2005 års nivå innan det vänder uppåt igen.

Illustrationen nedan visar till vilket år olika länder kastas tillbaka till i ekonomisk mening, enligt Internationella valutafondens (IMF) prognoser. Förutom Europa har Nord- och Sydamerika och Asiens rika länder drabbats hårt av krisen. Men i många andra delar av världen är konsekvenserna mildare. Afrika fortsätter att växa och Indien och Kina tuffar på i hög takt. Faktum är att en majoritet av världens befolkning inte upplever någon recession alls – inkomsten fortsätter att växa varje år som vanligt. Och trots att de baltiska staterna har drabbats av en enorm minskning i BNP förlorar de inte många år av ekonomisk utveckling eftersom de hade hög tillväxt innan krisen – de återgår till inkomstnivån som rådde 2004 eller 2005.

Hur många år bakåt i tiden går olika länder när BNP per person minskar?
Källa: Egna beräkningar utifrån IMF:s prognoser

I nedanstående diagram över världens BNP per person med prognos till 2014 syns finanskrisen knappt.

Världens BNP per person, inflationsjusterat

Källor: Angus Maddison, IMF

Totalt handlar det om två förlorade år – 2011 slår världen rekord i välstånd igen. Faktum är att vi just har lämnat den bästa femårsperioden i tillväxthänseende i mänsklighetens historia. 2007 var världens BNP per capita nästan 20 procent högre än fem år tidigare. Så hög tillväxt har vi aldrig tidigare upplevt.

Eftersom de rika länderna drabbas mest har finanskrisen inneburit en minskning av klyftorna i världen. Och de allra fattigaste verkar inte drabbas särskilt mycket i jämförelse.

Diagrammet visar Världsbankens beräkningar av den extrema fattigdomen – under en dollar om dagen justerat för inflation – i världen 1981–2005, tillsammans med prognoser från april i år för 2008, 2009 och 2015. Fattigdomen har minskat med fantastiska siffror under vår livstid, från 42 procent 1981 till 21 procent 2005 och prognostiserade 13 procent 2015. Med denna takt kommer den extrema fattigdomen att vara utrotad 2030.

Andelen extremt fattiga i världen

Källa: Världsbanken (i denna onlineversion har Världsbankens nya prognos för 2020 lagts till. red. anm.)

Diagrammet får en att fundera på om det har inträffat någon finanskris över huvud taget. Endast om man tittar noga anar man en händelse – mellan 2008 och 2009 minskade fattigdomen med endast en halv procentenhet, jämfört med minskning på en procentenhet per år under åren före det.

Ny ekonomisk världsordning? Nej tack!

Krisen är utan tvekan allvarlig. Nästan hundra miljoner människor som annars skulle ha lämnat den extrema fattigdomen förblir nu fattiga eftersom fattigdomsminskningen har saktat in. Många människor blir arbetslösa och påfrestningen på staternas finanser är stor. Till skillnad från fattigdomen verkar världshungern öka – från 13 till 15 procent sedan 2005.

Men krisen är inte en anledning att säga att kapitalismen inte fungerar och skapa en ”ny ekonomisk världsordning”. Någonting har vi gjort rätt under de senaste trettio åren – det som brukar kallas den ”nyliberala” epoken. Globalisering, marknadsekonomi, friare handel och demokrati har minskat fattigdomen i en aldrig tidigare skådad omfattning. (Forskningen visar på ett klart samband mellan marknadsekonomi och tillväxt. Se tinyurl.com/ekonomiskfrihet för en forskningsgenomgång. ) Det skulle vara katastrofalt om den utvecklingen stannade av.

Vänstern anklagar ofta marknaden för att vara kortsiktig. Därför är det lite lustigt att vänstern deklarerar kapitalismens kollaps varje gång vi får en liten dipp i BNP-kurvan, trots att vi vet att ekonomin snart kommer på rätt spår igen och slår nya rekord.

Krisen visar samtidigt att vi vant oss vid årliga ekonomiska framsteg. Om ekonomin tillfälligt krymper uppfattas det närmast som en katastrof. Tydligare än så kan inte vikten av tillväxt illustreras. Tillväxtkritikerna i Miljöpartiet har varit märkligt tysta under krisen. Var det inte det här de ville ha?

Politikernas svar på krisen ser ut att ha varit förnuftigare än befarat. Det verkar som att världen lärt sig läxan från tidigare kriser. Större stat, mindre frihet och stängda gränser är inte lösningen. ”Det borde vara läge för förändring – från vänster”, klagar LO och ABF i sin inbjudan till Socialistiskt forum 2009 och konstaterar att det inte har kommit någon stor vänstersväng.

I Sverige har regeringen varit noggrann med att inte öka storleken på den offentliga sektorn. De stimulanser som sjösatts har den försökt göra så lätta som möjligt att rulla tillbaka i framtiden. ”Det finns ingenting mer permanent än ett tillfälligt statligt program”, citerade Anders Borg den liberale ekonomen Milton Friedman för att förklara regeringens politik.

Sammanfattningsvis är krisen inte en anledning att ge upp en liberal och optimistisk syn på världen, framtiden och ekonomin. Världen fortsätter att göra stora framsteg i sin strävan att avskaffa den extrema fattigdom som nästan alla människor levde i för bara några hundra år sedan. Samtidigt är kapitalismen på fortsatt frammarsch i världen, vilket banar väg för ekonomiskt tillväxt under kommande decennier.

Jacob Lundberg

Ur Akademien nr 1-2010

Vad är det alla pratar om, och varför finns den? Hur kommer det sig att alla skyller på det där som har hänt och förklarar allt som för tillfället inte går att genomföra? Akademien frågade två debattörer om vad finanskrisen egentligen är för något och ifall det går att etikettera fenomenet.

Johnny Munkhammar, liberal debattör, egenföretagare och riksdagskandidat för Moderaterna samt

Roland P Martinsson, konservativ filosof och chef för Näringslivets Medieinstitut på Timbro benar ut vad det här med finanskris egentligen är.

Vems fel är det att vi befinner vi oss i en finanskris?

RPM: Det beror på en mängd olika faktorer, men huvudsakligen felaktig räntepolitik, en alltför optimistisk bostadspolitik, ett obskyrt bokföringssystem och osunda incitament inom finansmarknaden.

JM: I korthet flera samverkande faktorer. Dels en vanlig lågkonjunktur. Dels internationella obalanser med stort amerikanskt underskott och stort kinesiskt överskott. Dels en finansiell bubbla som hade blåsts upp. Men den kanske mest avgörande faktorn var den penningpolitik, där styrräntan hölls för låg för länge, som skapade en fastighetsbubbla.

Vad ska samhället och jag göra för att motverka finanskriser i framtiden?

JM: Olika typer av statliga ekonomiska stimulanser, via penning- eller finanspolitik, skapar ofta bubblor och överhettning. Omfattande och komplexa regleringar snedvrider marknader och minskar transparensen. Manipulationer av växelkurs och handel bidrar till globala obalanser. Det finns kort sagt mycket staten bör undvika att göra.

RPM: Vi kommer alltid att få finanskriser och lågkonjunkturer. Jag tror inte på idén att man kan sänka topparna och höja dalarna, men givetvis bör det eftersträvas. Det bästa sättet är att låta dem som förlorar en massa pengar när krisen infinner sig också ta smällen, för att skapa avskräckande exempel. Det är dock viktigt att politiskt mildra effekterna för tredje parten, det vill säga vanligt folk. Att inte förstå den skillnaden kan få ödesdigra konsekvenser för det öppna samhället.

Vad är världsekonomins farligaste fiende idag?

RPM: Rädslan för den fria marknaden.

JM: Protektionismen är ett stort hot. Den nya regleringsivern är den största faran. Trots krisen ska vi minnas att vi lever i den friaste och rikaste tid mänskligheten någonsin har upplevt. Förbättringarna i spåren av ökad ekonomisk frihet och globalisering det senaste kvartsseklet har varit makalösa.

Vad bör man göra nu för att på riktigt komma ur finanskrisen och hur gör man det på ett optimalt sätt?

JM: Peka ut en tydlig kurs mot fortsatta strukturella reformer i ekonomin som handlar om att avreglera marknader, sänka och platta ut skatter, öppnavälfärdssektorn för entreprenörer och ta snabba steg mot friare världshandel. Avveckla de stora stimulanspaketen och vänta inte för länge med att höja styrräntorna.RPM: Jag tror inte på optimala lösningar. Man får ta det som det kommer, med kortsiktiga och avgränsade åtgärder. Skulle det då visa sig att vissa åtgärder inte är effektiva gör det inte lika mycket som när generella och stora åtgärder går fel.

Vilka länder tror ni kan komma att vinna på denna finanskris?

RPM: När vi ser tillbaka om tio år tror jag USA kommer att ha klarat sig bäst på grund av att dess ekonomi är den mest dynamiska och omställningsbara.

JM: Balansen i den globala ekonomin har förskjutits mot Syd- och Ostasien en längre tid, och den här krisen har förstärkt detta. Rollerna för Kina, Indien och Brasilien förstärks. Antagligen stärks också EU som organisation. Faller inte USA in i ett träsk av överreglering och överbeskattning kommer de fortfarande att vara ledande. Det är ett land av enorm innovationskraft. De kammar fortfarande hem de allra flesta Nobelprisen.

Ska staten rädda banker och industrier?

JM: I fallet banker anser jag att staten behöver garantera att de fungerar i en kris som denna eftersom effekterna för hela ekonomin av en bankkollaps blir dramatiska. Då bör staten gå in som ägare och sedan sälja så snabbt det går. Men det finns aldrig några skäl för staten att lägga skattebetalarnas pengar på att tillfälligt hålla liv i gamla industrier.

RPM: Till banker är det ibland nödvändigt. Industrier bör i princip aldrig ha statligt stöd för att överleva i den form som lett till problemen. Däremot kan man bidra med omställningsstöd och hjälp till drabbade anställda.

Bäst och sämst i hanteringen av finanskrisen?

RPM: Det har varit bra att man inte låtit finanskrisen sänka systemet. I USA valde man dock konstiga motåtgärder rent tekniskt. Likaså har stimulanspaketen i USA varit för stora och ogenomtänkta. I Sverige tycker jag man har skött det hela på ett klokare sätt.

JM: Det var bra i flera länder att staten gick in och stöttade det finansiella systemet och garanterade att bankerna skulle fortsätta fungera. Dessutom är det bra att vi ännu inte har sett en så stor ökning av protektionismen. Desto sämre är de enorma stimulanspaketen, som ofta är pengar i sjön och skapar enorma underskott, liksom de omfattande nya regleringarna och jakten på länder med låga skatter.

Riktade stöd från statligt håll till företag i nöd då?

JM: Snäppet värre än stöd till hela branscher är om staten pekar ut enskilda företag som ska få stöd. Politiker ska inte driva företag åt skattebetalarna. Vi måste inse att den kreativa förstörelsen driver ekonomin och är nyckeln till vårt ökande välstånd. Gamla produkter, företag och jobb försvinner och utmaningen är att ha ett fritt samhälle där mycket nytt och bättre växer fram som ersättning av det gamla.

Många svåra ord senare är det oklart ifall Akademiens utsända klarar av att möta nästa finanskris med bättre förutsättningar än idag. Det som dock är tydligt är att den svenska politiska högern står relativt enad i vad som förorsakat denna finanskris och vad som måste göras. Akademien ser fram emot att göra en uppföljning om ett par år för att se om det verkligen blev som alla lovat.

Ida Drougge

Ur Akademien nr 1-2010

Mitt på Drottninggatan i Stockholm öppnar sig dörrarna till Finansdepartementet där Sveriges finanser regleras och spenderas. Akademiens Rola Brentlin möter Sveriges finansminister Anders Borg för att prata om studentliv, finanskrisen och villkoren för dagens studenter.

Hej Anders Borg! Vi kan väl börja med att du berättar lite om din egen utbildning och studietid?

Jag har läst statskunskap, filosofi och ekonomisk historia i Uppsala. Jag började sedan på forskarutbildningen i statskunskap men hoppade ganska snart av då jag fick jobb på Svenska Dagbladet och senare för Carl Bildt. Sedan läste jag grundutbildningen i nationalekonomi samt en del av forskarutbildningen. Nationalekonomi läste jag enbart i två terminer heltid, resten av tiden arbetade jag och läste parallellt.

Vad är ditt bästa minne från utbildningstiden?

Jag tycker ju att det var väldigt bra att läsa och jobba samtidigt. Särskilt när jag läste nationalekonomi och samtidigt jobbade med penningmarknaden. Den är den ena tiden som jag tyckte att jag hade väldigt hög nytta av. Den andra var de där terminerna mellan 88-89 då jag var heltidsstudent; det var en väldigt behaglig tillvaro att läsa kurser, gå på kaféer, diskutera och gå på nation. Jag minns det som en väldigt lycklig tid i mitt liv.

Du var ju engagerad under studenttiden – var det någon specifik studentfråga som fick dig engagerad?

Jag var ju aktiv i MUF innan dess men jag tyckte att det var naturligt att gå med i studentförbundet när jag började plugga i Uppsala. På den tiden var jag generellt väldigt engagerad för frihet – att människor skulle få bestämma över sina egna liv.

Vad skulle du säga att Alliansen har gjort för studenter?

Det viktigaste vi kan göra för studenterna är två saker. Det första är att säkra arbetslinjen så att man kan försörja sig medan man är student och kunna få ett jobb när man slutar vara student. Det andra är kvalitén i skolan, den högre utbildningen och även forskningen. När man läser på universitetet ska att man få en

relevant utbildning av världsklass som gör att man är konkurrenskraftig på dagens arbetsmarknad.

Det är väldigt ambitiösa mål -har Alliansen hunnit genomföra allt det?

Vi har tagit stora steg i den riktningen. Svensk ekonomi fungerar bättre idag – med undantag för att vi har haft en internationell ekonomisk kris som slagit igenom.

Vad vill Alliansen göra i fortsättningen för studenterna?

Vi har ju fattat beslut om att höja fribeloppet för studenterna; det ska träda i kraft nästa år och är viktigt för att fler studenter ska kunna arbeta. Sedan vill vi fortsätta att höja kvalitén i grundutbildningen.

Du nämnde höjningen av fribeloppet – kommer det att avskaffas fullt ut?

Det måste finnas ett samband mellan att man studerar och får ett studiebidrag utan alltför stora förvärvsinkomster. Det är rimligt att människor som arbetar inte kan få alltför stora studiebidrag. Sedan kan man diskutera var man ska sätta gränsen; nu höjer vi den en gång och man kan säkert höja den mer.

Det är många akademiker som är arbetslösa idag, har vi för många universitet i Sverige?

Nej det tror jag inte. Ett av de bästa sätten att undvika långtidsarbetslöshet är att skaffa sig en längre akademisk utbildning. Sedan är det svårare att komma in på arbetsmarknaden från vissa utbildningsgrenar. Jag tror generellt inte att vi utbildar för många i Sverige, däremot tror jag att om vi får lite lägre skatter kommer det bli tydligare för människor att se var det lönar sig att utbilda sig och fler kommer att bli mer noggranna när de väljer utbildning.

Ska staten subventionera utbildning som man mer eller mindre vet inte leder till arbete?

I grund och botten tror jag att det finns en offentlig uppgift i att se till att människor kan skaffa sig en vettig utbildning.

Avskräcker vi från högre utbildning genom att ta ut väldigt höga skatter för höginkomsttagare, bör till exempel värnskatten avskaffas?

Ja, det är ju inte bara värnskatten utan vi har en brytpunkt för statlig inkomstskatt som börjar vid väldigt normala inkomster och yrken. I de flesta andra europeiska länder är nivån betydligt högre för att få betala statlig inkomstskatt. Jag tycker att vi ska fortsätta arbeta för att färre ska betala en statlig inkomstskatt – på sikt kan det inkludera avskaffandet av värnskatten. Men alla skattesänkningsförslag måste alltid vägas mot vad vi har för utrymmen för att göra andra åtgärder – men på sikt är det vår ambition att ta bort värnskatten.

Många studenter upplever att det är svårare att överleva med studiemedel och CSN, vad är ditt råd till dem?

Mitt råd till människor är alltid att man ska försöka arbeta. Det är också väldigt bra för att komma in på arbetsmarknaden efter studier.

Socialdemokraterna hävdar att studiemedlet är för lågt, vad säger du till dem?

Det säger de naturligtvis alltid i opposition. Nu har vi höjt bidragen en del och framförallt lånemöjligheten. Det är en borgerlig uppfattning och har alltid varit att studier bör finansieras med lån eftersom det är en investering som på sikt ska ge avkastning. De är därför vi på sikt även vill ta bort den statliga inkomstskatten.

Nu lite om krisen – hur tror du att de har påverkat studenter?

Den största effekten är att betydligt fler söker sig till universitet och högskola. Det är en bra tid att skaffa sig en utbildning om man ändå hade tänkt sig att göra det. När återhämtningen kommer är det de med utbildning som får anställning först. Det kommer råda en viss arbetslöshet bland akademiker, en del åtgärder görs för detta – bland annat har akademikerförbundet satt upp en egen arbetslöshetskassa. I grund och botten tror jag att så fort ekonomin tar fart kommer det ta fart för studenterna.

Det satsas otroligt mycket på universiteten just nu, är det en arbetsmarknadsåtgärd?

Att det nu ska vara särskilt lätt att skaffa sig en utbildning är en arbetsmarknadsåtgärd. Därför att det är bättre om människor som ändå planerar att skaffa sig en utbildning gör det under en tid av lågkonjunktur. Så det är en del av konjunkturspolitiken att vi nu försöker höja volymen.

Under den internationella finanskrisen har du genom det svenska ordförandeskapet i EU fått möjlighet att leda de europeiska finansministrarna, hur tycker du att det arbetet har gått?

Det har varit en dramatisk tid för Sverige och för världen, och det är roligt och spännande att få vara med och hantera det. Vi har fått in diskussionen på områden som är viktiga för Sverige, såsom arbetslinjen och sänkta skatter så att det ska löna sig att arbeta. Sedan förs självklart diskussioner om värdet av utbildning, starka finanser och att hitta en väg ut ur krisen.

Vad tycker du om oppositionens studentpolitik?

Det är uppenbart att socialdemokratin lovar att höja skatten för dem som är välutbildade – det vore ologiskt för studenter att rösta på en politik som skulle innebära att det blir ännu mindre lönsamt att arbeta. Den traditionella socialdemokratiska politiken har varit att utarma kvalitén på utbildningen och istället höja volymen. Vår forskningsproposition motsvarar tre av deras. Så studenter som vill ha kvalitet i utbildningen och som vill att det ska löna sig att arbeta ska rösta borgerligt.

Rola Brentlin

Ur Akademien nr 1-2010

Under hösten 2009 gick Kristina Sandström på Svenska Nyhetsbyråns skribentskola för borgliga skribenter vilken avslutades med en veckas studieresa till Kenya. Här skriver hon om mikrolån som en möjlighet att kunna lyfta sig ur fattigdom.

En ung militärklädd man med både händerna i ett stadigt tag runt ett stort vapen. Bakom den morska ytan skvallrar rädsla och osäkerhet.

Kibera ligger strax utanför Nairobi i Kenya. Bortglömd av Gud säger vissa. Andra letar sig dit, etablerar kontor och arbetar med fattigdomsbekämpning. Det finns inga officiella siffror om hur många som bor i Kibera. Uppgifter talar om allt från en halv miljon till 2,5 miljoner invånare! En genomsnittlig familj består av sju personer som bor i ett och samma rum. Fattigdomen är stor, kriminaliteten utbredd och smittspridningen av sjukdomar är – inte helt förvånande – snabb som en löpeld.

Jamii Bora, som betyder ”den goda familjen” på swahili, har sin bas i Kibera. På deras kontor köar nya hoppfulla låntagare tillsammans med gamla som redan tagit första steget ur fattigdomen. Genom att vända sig till personer som annars inte skulle haft en chans att låna från traditionella banker inges hopp och framtidsutsikter för tusentals människor.

Inget ekonomiskt system kan vara helt isolerat från omvärlden, så självklart påverkas även mikrofinanserna av den kris som slagit över världen. Mikrofinansinstitutionerna grundar sig på olika delar: egen aktieportfölj, återbetalningsgraden hos kunderna samt gåvor och bidrag. De organisationer som lagt en stor del av tilltron i systemet på bidrag har därmed tagit ett större risktagande under kristider då dessa tenderar att minska. De institutioner som däremot lagt den största delen på självfinansiering minskar risken för att påverkas negativt. Den marknad som fattiga verkar på är sällan beroende av konjunkturen och påverkas därför relativt lite av krisen.

“En genomsnittlig familj består av sju personer som bor i ett och samma rum.”

Med Alliansregeringen och Gunilla Carlsson har den svenska biståndspolitiken skärpts upp. Krav på kvalitativt bistånd som ger tydliga effekter har införts. Regeringen är uttalat positiv till mikrofinanser. År 2006 fick Muhammad Yunus Nobels fredspris för idén bakom mikrolånen. Det har hjälpt många människor att ta vara på sin egen inre kraft för att förändra sin livssituation.

Jamii Bora är annorlunda i jämförelse med andra organisationer. Mikrolånen ges till både kvinnor och män. Anledningen: ökad jämställdhet. Av tradition är det kvinnorna som ansvarar över familjens ekonomi och männen som spenderar pengarna. Med ökat ansvarstagande även bland männen bidrar det till ökad jämställdhet i form av delat ansvar över familjens ekonomiska situation.

Något som slår en när man går på marknaden i Kibera är hur många tomat- och majsförsäljare det finns. Hur är det möjligt att alla verksamheter går runt? Mikrofinansinstitutionerna menar att de granskar affärsidéerna och dess hållbarhet, men frågan är hur granskad den sjuttioelfte i ordningen av majsförsäljare blir. Jamii Bora ger ut lån kollektivt för att minska risktagandet från bankens sida samtidigt som den kollektiva kulturen hålls ihop för att ge stöd till varandra. Även om det finns kritik mot att mikrolån fokuserar just på småskaligheten och inte ger några stora tillväxttal är verksamheten ändå imponerande. Banken har nu över 250 000 kunder och en stadigt växande marknad bland de fattiga.

Många människor har tagit sig ur extrem fattigdom till egen försörjning genom Jamii Bora då de fått ett lån och kunnat starta sin verksamhet. Det är när man träffar dessa människor som man förstår hur ett bra biståndsarbete ska fungera, i form av eget ansvarstagande och att återge människor deras handlingskraft. Mikrolån ger människor en chans att förändra sina liv.

Även om Kibera samlar de fattigaste och att kriminaliteten är en del av vardagen, finns det ändå hopp. Den rädda beväpnade unga mannen ska inte behöva känna rädsla på ett landområde som Kenya helst vill glömma. Marknaden i hjärtat av Kibera är ett tecken på förbättring. Människor tar sig ur fattigdom och istället för att leva av ingenting eller i beroende av bidrag så äger de sina liv.

Kristina Sandström

Ur Akademien nr 1-2010

Man kan undra varför Mona Sahlin spiller så mycket politiskt krut på frågan om kvinnlig representation i bolagsstyrelserna. Faktum är ju att ledamöter i en bolagsstyrelse inte sitter på den reella makten. Den finns hos bolagsledningen, verkställande direktören och hos bolagets ägare.

Ett tecken på Sahlins felprioritering är hur de norska bolagsledningarna har förblivit manligt dominerade i de bolag som omfattas av den norska kvoteringslagen som infördes 2006, medan det kom in fler kvinnor i de “fria” bolagens verkställande ledning, som vd, vice vd, finanschef och liknande. Vilken slutsats drar kvoteringsivrarna av detta faktum?

För att kunna uppfylla kvotkravet på en 40-procentig kvinnlig representation, och slippa gå i tvångslikvidation, har de norska bolagen varit tvungna att gå utanför landets gränser. Särskilt duktiga har de varit på att rekrytera svenska kvinnor. Så duktiga att den svenska marknaden mer eller mindre har dränerats på kompetenta kvinnor.

Så varför driver Mona Sahlin, Gudrun Schyman & Co kvoteringskravet så hårt? Tänk om det hänger ihop med att det främst är välutbildade medelklasskvinnor, inte sällan med borgerliga sympatier, som oftast kommer i fråga för inval i bolagsstyrelser! Där de sedan till vänsterledarnas förtjusning förvandlas till maktlösa nickedockor. Tanken är logisk, eftersom det handlar om kvinnor som vänstern normalt inte ömmar en sekund för.

Har förresten någon hört Sahlin eller andra jämställdhetsivrare på vänsterkanten kräva att Sverige ska ha 40 procent kvinnliga bolagsägare, direktörer eller företagsledare?

Nej. En sådan utveckling skulle nämligen förutsätta att Socialdemokraterna bejakar att typiskt kvinnodominerade arbeten inom vård, skola, omsorg och städbranschen får utövas i konkurrens på den reguljära arbetsmarknaden, det vill säga i privat regi och av företag som tillåts gå med rejäl vinst. Ja, på exakt samma vis som män i alla tider har haft det politiska etablissemangets fulla stöd att driva näringsverksamhet av allehanda slag.

Den enda kvarvarande orättvisan av rang mellan könen, om någon frågar mig, är de oförklarade löneskillnaderna. Så varför inte låta någon eller några ta reda på vilka omständigheter som ligger bakom dessa ännu oförklarade löneskillnader?

Tänk om problemet har sin grund i en så simpel sak som att kvinnor generellt sett är sämre på att löneförhandla än vad deras manliga kolleger är? I så fall finns det hopp om bättring. Vad som behövs är då bara att kvinnorna själva ser till att lära sig att förhandla bättre. Det behövs inte ens ny lagstiftning för att utjämna den könsorättvisan.

“Har förresten någon hört Sahlin eller andra jämställdhetsivrare på vänsterkanten kräva att Sverige ska ha 40 procent kvinnliga bolagsägare, direktörer eller företagsledare?”

Under förra seklet etablerades, för att inte säga cementerades, uppfattningen att rättvisa mellan könen bara kan uppnås genom ökad jämställdhet. Visst, det låter bra; men problemet är bara att den förhärskande jämställdhetspolitikens bärande affärsidé utgår från att kvinnor är och ska betraktas som offer. Offerstämplandet har sedan utvidgats till att även omfatta etniska minoriteter, homosexuella och andra hbt-personer.

Jag accepterar inte den världsbilden. I stället vill jag se en borgerlig jämställdhetspolitik utan socialistiska förtecken. Ökad rättvisa är fortfarande målet, men vägen dit är inte mer millimeterrättvisa mellan kvinnor och män utan ökad jämlikhet mellan alla medborgare. Det är inte politikens uppgift att sätta juridiska krokben för människor att exempelvis bilda familj. Att låta lagstiftaren bestämma hur föräldraförsäkringen ska delas mellan mammor och pappor är ingen frihetsreform, bara politisk klåfingrighet.

Borgerligt sinnade kvinnor och män måste sluta att trassla in sig i snåriga resonemang om könsmaktsordning och diverse diffusa maktstrukturer baserade på förlegade teorier om under- och överordning så fort löneskillnader, mansdominans i bolagsstyrelser eller föräldrars olika långa barnledigheter kommer på tal.

I jämställdhetsdebatten måste politiker på högerkanten lägga av med att låta som ekon av Gudrun Schyman, Nalin Pekgul och Mona Sahlin. Efterapningen signalerar varken självförtroende eller trovärdighet. När borgerliga partiföreträdare kopierar vänsterns feministiska världsbild gör de sig av med möjligheten att staka ut egna lösningar på de små men dock oacceptabla orättvisor som alltjämt finns kvar mellan könen.

Så låt oss kasta den socialistiska retoriken över bord även på jämställdhetsområdet. Detta till förmån för ett språkbruk och en argumentation som tar sin självklara utgångspunkt i det humanistiska tänkandets största landvinning, nämligen att människor är födda olika men ändå är lika inför lagen och lika mycket värda oavsett kön, etnisk bakgrund eller sexuell läggning. En sådan formulerad jämlikhetssträvan låter sig helt enkelt inte förenas med en jämställdhetspolitik som reducerar människor till offer.

Sedan utesluter jag inte att dagens ojämna uttag av föräldraförsäkringen kan plana ut när även kvinnor med låg- och medellöner märker att de faktiskt lönar sig mer för dem att arbeta tack vare regeringens jobbskatteavdrag. Där kan vi tala om jämlikhetsreform!

Maria Abrahamsson,
Riksdagskandidat för M i Stockholms stad

Ur Akademien nr 1-2010

Moderata Studenter samlar sig för sitt riksårsmöte i Borås den 23-24 januari. Hittills har två unga manliga kandidater ställt upp till val till posten som ordförande.

Björn Dahlén, 22 år,  medlem i MUF-Student Uppsala, pluggar på juristprogrammet vid Uppsala Universitet. Ursprungligen är han dock från Enköping och beskriver sig som liberal.

Den andra kandidaten till ordförandesposten är Erik Persson, 24, som pluggar till jur.kand. vid Stockholms universitet och är ledamot i Moderata Studenters riksstyrelse. Bor i Linköping och beskriver sig som liberalkonservativ.

Som vi alla vet är det valår 2010. Varför bestämde ni att kandidera till ordförandeposten i denna verkligen utmanande tid?

BD: Jag är helt övertygad om att den enskilt viktigaste händelsen 2010 för såväl Sverige som oss studenter är att Fredrik blir omvald som statsminister. Det vill jag arbeta för och jag tror att MST kan bidra till att vinna de unga väljarnas förtroende.

EP: Jag kandiderar till ordförandeposten därför att jag känner att jag har verkligt mycket att ge organisationen, erfarenhetsmässigt och kompetensmässigt. Samtidigt är det en väldigt intressant position att inneha som kommer att betyda en verklig chans att göra Sverige ännu friare genom att vinna valet 2010.

Vilka tre politiska frågor vill ni driva som ordförande för Moderata Studenter?

BD: Det bästa som kan hända oss studenter är en blå valseger och självklart vill jag att MST ska vara en aktiv del av valkampanjen. Jag vill även driva frågan om ett totalt avskaffande av studielånets fribelopp, så att de studenter som jobbar vid sidan av skolan inte straffas för detta. Jag vill även se en ökad konkurrens mellan högskolor då jag tror att det skulle gynna utbildningarnas kvalité.

EP: För det första, LAS. Den enskilt viktigaste frågan för studenters möjligheter att komma in på arbetsmarknaden. För det andra – studiekvalité. Idag får allt för många studenter inte tillräckligt med ”bang for the buck” ute på sina utbildningar. Åtta schemalagda undervisningstimmar i veckan är inte vad vi studenter drar på oss omfattande studielån för. Och studiefinansiering. Fribeloppet skall bort helt; varje krona en person kan tjäna utöver CSN bidrar till ett bättre samhälle.

Vilken personlig erfarenhet var avgörande för er att ni bestämde er att bli aktiv politiskt?

BD: Som värnpliktig mötte jag många som mådde uppriktigt dåligt av vad staten tvingade dem till att genomgå. Där och då insåg jag att frihet inte går att ta för givet, att det alltid behövs personer som står upp för den enskilda människans rätt.

EP: Det är svårt att säga, det var ganska länge sedan. Jag kommer ihåg att jag tyckte att vänstern verkade stå för ett samhälle utan ansvar och frihet, varför det för mig personligen snarare blev en rörelse mot det motsatta, vilket slutade upp i Moderaterna. Men det här med att vara höger fanns liksom inte på kartan i Kramfors där jag växte upp, man var vänster eller så var man sosse.

Kan ni beskriva det samhälle som ni skulle vilja leva i?

BD: Jag vill se ett samhälle som inte försöker passa in människor i byråkratiskt framarbetade ramar, utan tillåter oss att vara individer med alla de olikheter det medför. Jag vill att samhället ska finnas till för människan, inte tvärt om och det måste tillåta oss att lyckas såväl som att ibland misslyckas. Ett samhälle som bygger på frihet och ansvar, utan att glömma bort människor, helt enkelt.

EP: För mig är det bästa samhället ett samhälle som präglas av tolerans och förståelse för andra människor. Svartsjuka och småsinthet skall vara undantaget, hårt arbete och glädje för andra människors framgångar regeln. Jag ser staten som en institution som fångar upp och hjälper de människor som inte kan hjälpa sig själva, inte som ett instrument för att göra alla lika vare sig de vill det eller ej.

Man brukar tala om den nya konservativa vågen eller konservatismens återkomst, vad är er kommentar till det?

BD: I Moderaterna finns det mer än väl tilltaget utrymme för såväl liberala som konservativa åsikter, då vi alla samlas under en kärlek för människor och för frihet. Samtidigt tycker jag att man ska tala om socialismens och pekpinnestatens tillbakagång, vilket jag mer än uppskattar.

EP: Att dagens unga inte ställer sig på barrikaderna eller demonstrerar mot saker och ting i samma omfattning som våra föräldrars generation. Jag tror att detta handlar i alla fall till viss del om att mycket av det som 60-talisterna ville riva ned är saker som vi på senare tid kommit att uppskatta, typ familjen.

Péteris Timofejevs Henriksson

En sammanfattning av rapporten finner du nedan. Om du har frågor, funderingar eller kommentarer är du mycket välkommen att höra av dig till mig!

Trevlig läsning,

Anna

SAMMANFATTNING

Sommaren närmar sig sitt slut. För tiotusentals människor innebär det starten på

en ny termin vid universitet eller högskola och inte sällan på en ny ort. Behovet av

bostäder är stort och trycket på hyreslägenheter högt. Särskilt i ljuset av den

ekonomiska krisen och den därav sviktande arbetsmarknaden har antalet nya

studenter ökat. På flera håll råder en bostadsbrist som är så pass allvarlig att

studenter inte under någon del av sin studietid kan vänta sig ett

förstahandskontrakt på boende. I denna rapport presenterar Moderata Studenter

en analys av bakgrunden till den rådande bostadsbristen och levererar konkreta

förslag på hur den kan motverkas.

Svensk bostadsmarknad skiljer sig från andra länders bostasmarknader genom de

strikta prisregleringar som råder vid lägenhetsuthyrning. Offentligt ägda och

understödda allmännyttiga bolag sätter låga priser på hyresrätter. Dessa används

sedan som norm för att fastställa det bruksvärdespris som samtliga hyresvärdar och

hyresgäster är tvingade att följa. Prisregleringen slår hårt mot bostadsmarknaden.

Till följd av minskad lönsamhet byggs det för få lägenheter. Det befintliga

hyresrättsbeståndet utnyttjas dåligt då hyran inte korrelerar med lägenhetens läge

och produktionskostnad. I skuggan av den reglerade marknaden existerar också en

svart marknad där kontrakt säljs i smyg och endast den med rätt kontakter kan

finna ett boende. Då lägenhetens produktionskostnader inte heller får ligga till

grund för prissättningen saknas det ofta lägenheter av lägre standard till ett för

studenter rimligare pris.

För att komma tillrätta med dessa problem föreslår Moderata Studenter att

bruksvärdessystemet avskaffas och att fri prisbildning – marknadshyror – tillåts.

Vi föreslår också att de offentligt ägda bostadsbolagen avyttras, så att marknaden

tillåts återhämta sig och blomstra. Med dessa enkla och väl beprövade åtgärder

hoppas vi att framtidens studenter ska kunna slippa den desperata jakten efter

boende och istället ägna tid och kraft åt studier och jakten på en bättre framtid!